Tävlingen anordnades för 6:e året i rad. Undertecknad har helt otroligt nog första inteckningen!
Förutsättningarna inför tävlingen var därmed de allra bästa. Med en vinst i bagaget och med den senaste rundan i färskt minne var jag redo. Rustad med mina blingade, bländandes vita golfskor och med känslan av slagens perfektion i kroppen, stod jag på första tee, redo, nu kör vi!
Så här efteråt borde jag förstått vad som skulle hända. Tecknen syntes tydligt redan på ranchen vid uppvärmning. Samt det faktum att golf för mig oftast är varannan gång. Dvs bra runda, dålig runda, bra runda, dålig runda....
Inga slag fungerade! Och jag menar verkligen inga. Även om jag inte slår jättelångt eller tjusigt så brukar jag slå rakt och då kan jag ändå med ett mediokert slag klara mig rätt bra.
För en gångs skull hade vi gott om tid innan tävlingsstarten. Jag t o m övningsputtade - för hårt, för löst, för snett.
Jag försökte skaka av mig känslan och tänka, det går bättre på banan - jo hejsan.
Första nio var i allafall med samma boll, men så mycket fler ljusglimtar fanns inte heller. Därefter började jag på allvar zick-zacka mig fram på banan, som om den inte var tillräckligt lång innan.
Jag duffade, toppade, sliceade - you name it!
Golfhumöret var som bortblåst, självkänslan lika så. Jag fantiserade om att göra skulpturer av klubborna genom att böja dem runt närmsta björk.
Min man som var med på min förra - superrunda - gjorde det som är bäst i detta läge, tyst utan tips och glada tillrop visa sitt medlidande.
Så här dagen efter tävlingen försöker jag förtränga att jag någonsin spelat golf.
Tävlingsmänniska - vem? Jag?! Nää......................;-))
Hur det gick??
Äntligen vann M, som varit den eviga tvåan. Min man som var fjolårssegrare blev årets tvåa. Ett stort Grattis!!
Och hur det gick för mig vet ni redan.
Skissar för tillfället på min första installation som skulptris - vad tror ni om en S formad driver i pardans med tvinnad putter.
Får jag ett bud redan nu, någon??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar